AA:s Traditioner, kyrkor och Sinnesrogudstjänster
Varför får inte AA-medlemmar som älskar Sinnesrogudstjänster sätta upp en lapp om dessa på anslagstavlan i sin AA-grupp? Varför röstar en medlem i AA:s Förtroendråd som själv är med i en kyrka och gärna ger sin Lifestory i en Sinnesrogudstjänst nej till att ett AA-konvent avslutas med en Sinnesrogudstjänst? Och varför är det en katastrof, inte minst för lidande alkoholister som behöver få hjälp, om en kyrka på orten annonserar att de anordnar Sinnesrogudstjänster ”tillsammans med AA”?
Det är viktigt att varje präst, pastor, diakon och församling som erbjuder Sinnerogudstjänster förstår och respekterar rågången mellan AA och kyrkan. AA som rörelse får inte sammanblandas med kyrkor och gudstjänster. Däremot kan enskilda AA-medlemmar som privatpersoner besöka Sinnesrogudstjänster och även ge sin livsberättelse i gudstjänsten, vilket ofta är det kraftfullaste inslaget. Det är lika angeläget att AA-medlemmarna själva, inte minst nykomlingar, lär sig att undvika varje sammanblandning mellan kyrkan och AA som rörelse. Här följer utdrag från några AA-texter som kan ge vägledning. Ur ”Ingressen” som läses vid AA-mötena: AA har ingen anknytning till någon religion, politisk organisation eller institution, ej heller till annan rörelse av något slag. Vi deltar inte i offentliga debatter och framträder varken som förespråkare för eller motståndare till något annat. Vårt främsta syfte är att hålla oss nyktra och hjälpa andra alkoholister att uppnå nykterhet. Kyrkor och AA: (ur AA:s Serviceblad Nr 1/2003) AA har alltid haft en god relation med kyrkan. Åtskilliga människor med alkoholproblem har hittat till AA tack vare kyrkans präster och själasörjare. Det är vi tacksamma för och måna om att bevara. Det bygger mycket på en ömsesidig respekt för våra ideal och traditioner. Tyvärr händer det att olyckliga fel begås, såväl av enskilda präster som av enskilda AA-medlemmar, som resulterar i att AA framstår som en kristen och religiös lösning av alkoholproblemet. När sådana misstag hindrar nykomlingar att gå på AA-möten eller sprider en felaktig bild av AA i samhället måste vi reagera. AA:s namn ska inte sammanblandas med t ex Sinnesrogudstjänster eller andra aktiviteter som kyrkan arrangerar … Alkoholism är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i anden igen (själslig tillväxt). AA:s program är andligt i den meningen, men har ingenting med någon religion (troslära) att göra. AA fungerar i 150 länder trots olika religioner. AA måste fungera både för den som har en religion och för den som inte vill ha någon. AA:s enda syfte är att föra vårt budskap vidare till andra alkoholister som fortfarande lider. AA och Sinnesrogudstjänster FRÅGA: I min hemort anordnas regelbundet Sinnesrogudstjänster där prästen pratar om AA och delar ut papper som handlar om AA:s kristna syn. Många nykomlingar blir förvirrade och slutar gå på möten därför att de tror att AA är religiöst. SVAR (från AA:s Förtroenderåd): AA är fristående från alla religioner och vårt namn ska inte förknippas med någon av dem. Det är därför som AA:s program kan fungera i 150 länder med vitt skilda religioner. Kyrkor och präster som anordnar Sinnesrogudstjänster gör det i de flesta fall i all välmening och de flesta har förstått AA:s inställning och traditioner … Dock förekommer det att enskilda präster och t o m AA-medlemmar sammanblandar detta. Utåt sett kan det se ut som att AA deltar i kyrkans Sinnesrogudstjänster eller på något sätt är allierat med det kristna budskapet. Omvärlden kan uppfatta AA som ett religiöst program. Så är inte fallet. AA har inget kristet budskap. AA är ett andligt program där varje AA-medlem redan i andra steget uppmanas att söka sin egen tro. Det är viktigt att vi alla tar ansvar och ser till att sådana missförstånd som beskrivits ovan klaras ut, oftast räcker det med att ta kontakt och förklara AA:s syn och traditioner. Det vore mycket olyckligt om AA-medlemmar och andra alkoholister skulle missa sin chans till tillfrisknande på grund av detta. | 
|
SinnesropredikningarDet har skrivits om sinnesrogudstjänster i flera böcker, t ex Boken om recovery (1999). Märkligt nog finns det inga exempel på predikningar där de tolv stegen och kristen tro möts. Här följer två av Harry Månsus tal i tidiga sinnnesrogudstjänster – den första i Sveriges Radio från Kungsholms baptistkyrka och den andra i Sveriges Television från baptistkyrkan i Sundsvall följande år - båda i förkortad och redigerad form.
När vitsippsmattan rullas ut (Sveriges Radio, i maj 1996) Det verkade nästan som om våren kommit av sig i år. Men den här veckan rullas vitsippsmattan ut med hast – från Skåne, genom Roslagen och vidare norrut. Jag vet inte om det hänger samman med åldern eller de växande miljöhoten, men för mig är det en allt starkare upplevelse för varje gång jag får bevittna vårens explosion av liv i vårt norrfångna land. Kan det bli vår i ett människoliv? I den här sinnesrogudstjänsten ställer vi frågan om det kan bli vår och värme i ett människoliv där kylan tagit hem spelet? Eller i en familj där relationerna är tjälfrusna? Jag tänker speciellt på människor och sammanhang där man flyr in i arbete, droger och alkohol. Är hoppet ute för en missbrukare som tagit hundra heliga beslut att lägga av och som vi möter full eller påtänd i alla fall? Jag tänker också på de 100.000-tals anhöriga till missbrukare som lider i tysthet. De har trott, kämpat och försökt så mycket genom åren. De är till bredden fyllda av sorg, besvikelse, bitterhet, skuld och skam. Jag tänker på de 10.000-tals barn och tonåringar på väg ut i livet i välfärdslandet Sverige som inte får någon hjälp att bearbeta ett nedfruset känsloliv. En del av dem vågar aldrig ta hem en kompis för de vet inte hur det ser ut när de öppnar hemmets dörr. Det låter som en saga Om vi fötts i en annan del av världen och aldrig upplevt en nordisk vår, då låter det som en saga när någon mitt i vinter och snö påstår: Här i backarna blommar snart ett hav av blåsippor och vitsippor. Det låter inte heller klokt för människor som i årtionden bevittnat hur mörkret och kylan tagit hem spelet i deras värld att höra hälsningen i vår sinnesrogudstjänst: En dag kan livet att slå ut i blomning igen! Det är vår i luften i dubbel bemärkelse. Att vi vågar ta så stora ord i vår mun hänger samman med en växande folkrörelse. Vi bevittnar i vår egen tid hur miljoner människor stiger ut ur kyla och mörker. Genom Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram har de lärt känna en kraft i tillvaron som inte bara vill vitsippor om våren - utan framför allt människor! Barn, ungdomar och vuxna som drar ut ur skammens och slaveriets land. Precis som vitsipporna i solens värme och kraft, så rätar dessa människor på sina ryggar när de fått kontakt med en Högre Makt som tror på dem - när de ännu inte orkar tro själva. Någon lystrar till vårt rop på hjälp Jag känner igen denna befriande Högre Makt ifrån min bibel. Det är precis så det en gång började för mer än tretusen år sedan. Piskorna ven över ryggarna på ett förslavat folk i Egypten och det står att de ”skrek ut” sin nöd mot himlen utan fromma ord. Det finns Någon som lystrar till utsatta människornas rop på hjälp. Det är en Högre Makt som kan ingripa och befria, när den egna kraften och viljestyrkan inte räcker till. Det enda som krävs är att vi räcker ut vår hand och ber om hjälp. Andra Moseboken skildrar hur det förslavade folket förs ut ur Egyptens land som kallas ”träldomshuset”. Det har varit en stark upplevelse för mig som teolog att bevittna hur samma Gud fortsätter att befria människor än i dag - på ett behandlingshem utanför Uppsala och i hundratals tolvstegsmöten varje vecka här i Stockholm. Jag kommer ihåg första gången vi firade nattvard i en sinnesrogudstjänst i den här kyrkan. Det blir väl inte så många som kommer fram, kanske ett tiotal, tänkte jag. Men det blev fullt i ringen här framme, minst sjuttio. Jag kände åtskilliga av dem och visste vilket liv de hade bakom sig. Jag hade sett några när de skakiga och förvirrade stapplade in på behandlingshemmet. Det är fantastiskt när vitsipporna slår ut i blom, men att se dem stå i nattvardsringen är för mig ett större mirakel än den nordiska våren. Som en rösad led på fjället De tolv stegen är som en rösad led på fjället. När det är vindstilla och solen lyser över vidderna kan man glida ner på skidorna nästan var som helst. Men när dimman och den virvlande snöstormen drar in över fjället, då är det plötsligt en fråga om liv och död att få syn på och ta sig fram till nästa kryss på leden. Pionjärerna som gav oss de tolv stegen visste hur det är när kylan, stormen och mörkret hemsöker ett människoliv. De tolv stegen är de rösen de lämnade efter sig på vägen mot friheten för alla som vill följa i deras spår. För många av oss är det lättare sagt än gjort att våga lita på någonting utanför oss själva. Många har blivit svikna, sårade och ratade så många gånger att vägen till tro och tillit kan vara lång. Med svåra och oläkta upplevelser lagrade i själslivet är det inte lätt att öppna dörren till vår inre trädgård. Vi behöver en trygg och accepterande miljö. Och låt mig få säga det på en gång: Om någon klampar in i ditt liv för snabbt, då har du en bundsförvant som värnar om din integritet. Vår Skapare kommer aldrig att våldföra sig på en enda liten människa som sprungit fram ur hans hand. I hans närhet och skydd får vi öppna oss för våren och växa – en dag i taget - i vår egen takt. Många har problem med Gud Många har dessutom problem med ordet ”Gud” och den gudsbild de fått med på livsresan. Åtskilliga av mina patienter förknippade Gud med en polisstrålkastare som förstärker rädslan, skulden och skammen i deras liv. Profeten Jesaja talar om en helt annan Gud: Om en mor skulle kunna glömma och överge sitt barn, så kommer Gud aldrig att överge en människa. Fram till dess vi drar vår sista suck kommer Skaparen att följa oss på vår väg och försöka hitta öppningar i vår livssituation – hur instängt och tilltrasslat det än må te sig. Den här gudsbilden lyste allra klarast när den Högre Makten fick ett Ansikte för två tusen år sedan på Galileens stigar, stränder och torg. Som ledd av en kompassnål sökte sig Jesus till de sammanhang där maktlösheten, skulden och skammen brände allra mest. Det var när han delade måltider och bröt brödet i deras egna hem som de förstod – även vi hör hemma i Guds värld! Det var därför den ena efter den andra rätade på ryggen och fick en ny glans i pupillerna där Jesus drog fram. Det är denna mänskliga och gudomliga närvaro som berör oss i en sinnesrogudstjänst och som uttrycks i sången: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, Löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: Himmelriket är nära. Återseendet ute på slätten (SVT, nyårsdagen 1997) Det är fint att få stiga in i ett nytt år tillsammans med er. Det bärande temat i varje sinnesrogudstjänst är att det finns en utpost i tillvaron som vill våra liv – både planetens och varenda människas. Denna årets första dag utgår vi från en text i Nya testamentet som handlar om besinning, insikt och en ny start i livet. Det är Jesu liknelse om en far och hans två söner. Ett drama i tre akter Berättelsen är ett drama i tre akter. Första akten handlar om en ung människas uppbrott från det trygga och inrutade livet därhemma. Den yngre sonen längtar efter mer än mammas köttbullar och falukorv. Därför kvitterar han ut sitt arv och emigrerar till ett land där ingen har ett färdigt program hur han ska leva sitt liv till dödedag. I Stora Boken säger Anonyma Alkoholisters grundare, Bill Wilson, att många missbrukare är ”allt-eller-intet människor”. De vill så mycket med sina liv. Efter hundratals samtal med alkoholister på ett behandlingshem vet jag att det innerst inne är fråga om fina och hängivna människor. Deras livs tragik är att en destruktiv kraft, ett förödande ”virus”, nästlat sig in i deras liv som slår ut deras livsvision, med skuld och skam som följd. Den världsbekanta psykologen Scott Peck träffar rätt när han skriver: Alkoholister är ”människor som har en starkare kallelse än de flesta till den andliga världen, till Gud, men som helt enkelt blandat ihop riktningarna för färden”. En människa vid vägs ände Det dröjer olika länge att nå ”botten”. I Jesu berättelse går det snabbt utför. Pengarna rinner iväg och rapporter om besök hos prostituerade når pappan därhemma. Till slut måste yngligen som flytt till friheten bli dräng och svinvakatare under Österns brännande sol, den värsta förnedring man kunde tänka sig på den tiden. Men mitt i förnedringen händer ett mirakel. Han kommer till besinning och inser att han är på väg att gå under. Det får bära eller brista, men han tar beslutet att bryta upp och återvända hem. Under vägen förbereder han vad han ska ska säga: Far, jag kan inte längre bli din son, men får jag bli dräng i ditt hus? De får ju äta sig mätta varje kväll. På husets tak står pappan och spanar ut över slätten. Tiden har gått, men han kan inte glömma sonen som gav sig av. Hoppet har inte slocknat att han en dag ska dyka upp igen där borta där han såg honom försvinna vid horisonten. När kroppsspråket talar I Österlandet är det ovärdigt för en äldre man att röra sig snabbt. Men Jesus skildrar hur pappan springer ut på slätten sonen till mötes. När de möts är det kroppsspåket som talar. Kramarna, kyssarna, festkläderna, ringen på fingret, musiken, dansen och doften från den stekta gödkalven, allt säger samma sak: Du efterlängtad och älskad, du har fortfarande en Far och du är en fullvärdig son i hemmet! För Gud finns inga oäkta eller oönskade barn. Även om livet ligger i spillror och skammen lyser ur pupillerna är vi fortfarande söner och döttrar i Guds ögon. Det är aldrig för sent så länge hjärtat slår. Det är därför det blir fest närhelst en förlorad son eller dotter återvänder hem – till ”vår älskande Far” som Stora Boken uttrycker det. Ett ansikte mörknar När ridån går upp för tredje akten är festen och dansen i full gång. Den äldre sonen återvänder hem från en lång arbetsdag ute på fälten. När han hör att brodern kommit hem och att pappan slaktat gödkalven mörknar hans ansikte. Det här är skriande orättvist! Han vill inte gå in och delta i spektaklet. Hans reaktion speglar fariséernas vassa kritik mot Jesus när han öppnar dörren hem till Gud på vid gavel för syndare – utan minsta garanti att de bättrat sig. I stridens hetta förklarar Jesus sitt handlande: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Scenen påminner mig om smärtsamma möten med anhöriga till missbrukare. Alkoholisten har tagit emot hjälp, fått kontakt med sina känslor och stigit in i ett nytt, rikare liv. Men livskamraten, som genom alla år dragit lasset i vått och torrt, står utanför - med ett lika nedfruset känsloliv, oförmögen att öppna sig för våren och värmen. Det känns orättvist och bittert och i värsta fall slutar det med skilsmässa. När brustenhet helas Med sin suggestiva berättelse skildrar Jesus den tragiska baksidan av den tidens fromhet. När pappan möter den hemmavarande sonen ute på gården är det inte längre så säkert – vilken av sönerna som är ”den förlorade”. Som kristen är jag rädd att hamna i samma situation. Jag är med i kyrkan, jag drar lasset i vått och torrt, men tänk om jag håller på att förlora den atmosfär som föds – när sår läggs till sår och brustenhet helas. Därför är det så löftesrikt när kyrkan och tolvstegsfolket möts. Kanske kan vi berika varandra så att vi åter får uppleva atmosfären och den befriande andlighet som kännetecknar Jesu gemenskap och måltider för tvåtusen år sedan. I dag är hela slätten full söner och döttrar på vägen hem till ett djupare liv. Därför vill jag fråga er som firat sinnesrogudstjänst med oss på årets första dag: Ska vi inte stämma möte – ute på slätten? Eller vid den stora festen därhemma? Vi sjunger tillsammans den sång som blivit en signaturmelodi för sinnsrogudstjänsterna utöver vårt land: Oändlig nåd mig Herren gav och än i dag mig ger. Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser. Guds nåd, jag skälvde inför den, men sedan gav den ro, Och aldrig var den större än den dag jag kom till tro. Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Den nåd som bar mig intill nu skall bära ända fram. | 
|
