Texter av Sam Shoemaker
Vid konventet i St Louis 1955 blev AA myndigt då pionjärerna lämnade över ledningen till AA:s nya servicestruktur som fungerat sedan dess. Sam Shoemaker skriver senare om konventet som en av de märkligaste konferenser han varit med om: När jag i tre dagar rörde mig bland dessa män och kvinnor blev jag så djupt berörd som jag sällan blivit i hela mitt liv. Den första texten som nu följer är en förkortad version av det tal Shoemaker höll för 5000 åhörare i Kiel Auditorium den dag Bill Wilson lämnade ledaransvaret för AA. För att underlätta läsningen har mellanrubriker infogats. Den andra texten är ett tal Shoemaker höll vid ett tidigare tillfälle under konventet i St Louis.
BILL: Jag har funderat på hur många timmar somliga av oss i detta rum, inklusive jag själv, har använt för att kritisera religiösa människor. Ändå har de lärt oss allt vi vet om andliga ting. Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit … Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka. Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA. Här har ni honom! SAM: … Jag har alltid tyckt att Bill har överdrivit min insats för att möjliggöra starten av denna häpnadsväckande verksamhet. Men Bills iakttagelseförmåga är väldigt skarp, och som vi alla har kunnat konstatera under de möten där han talat är hans minne mycket gott. Så därför accepterar jag med glädje hans påståenden eftersom en av de mest glädjande händelser i hela mitt lyckliga liv är de kontakter jag haft med er inom AA. Vid en middag förra hösten då Bill firade sin tjugoåriga nykterhet fick jag för första gången höra honom berätta om de olika trådar som vävts samman till det starka rep som AA är. Vi vet alla vid det här laget att det första som gav honom ett verkligt hopp var samtalen med några män som befann sig i den första fasen i en verkligt religiös upplevelse. De hade börjat finna sin väg hos de gamla Oxfordgrupperna från förr, de tidigare, och enligt min åsikt, bättre Oxfordgrupperna. Mycket av det arbetet var vid den tiden samlat kring min gamla församling Calvary … Klokt av AA att lämna teologin till andra Jag anser att AA har varit ovanligt klokt genom att betona konsekvensen av upplevelsen, och erkänna att den kommer från en högre makt än den mänskliga och lämna det mesta av uttolkningen av denna högre makt åt sidan … Om en rörelse som AA blivit dogmatisk skulle det ha fått katastrofala följder anser jag. Därför höll de sig till de ovedersägliga upplevelserna och bad människorna överlämna sitt liv till Guds omsorger – Gud såsom de själva uppfattar honom. Det innebär att teorier och teologi … avhandlas i de kyrkor dessa människor tillhör. Om de inte tillhörde någon kyrka och inte kunde bygga upp någon religiös teori fick de överlämna sig själva till den Gud som de såg i andra människor. Och det är inget dåligt sätt att påbörja starten av en andlig upplevelse. Jag tror på den enkla psykologin i detta. Jag tror att det passar för alla som söker äkta tro och upplevelser. När man har kommit så långt det går med intellektuellt resonemang kommer en tid då man måste fatta beslut och gå till handling. Det kan vara ett relativt enkelt beslut som att helt och fullt gå in i experimentet. Jag tror denna ansats är mer lik den vetenskapliga än den filosofiska. Vi försöker inte i första hand skapa en bild med hjälp av abstrakt logik utan vi provar i stället en hypotes. Vi förhåller oss som om det var sant och ser vad som händer. Testa hypotesen om Gud och bön fungerar När du låter sanningen övergå till handling kan saker börja hända. Om det är en äkta sanning kommer den att åstadkomma saker på det vardagliga planet. Om Gud är vad Kristus sade att Han är, så är Han mer intresserad av att hjälpa oss än vi är att bli hjälpta. Han inkräktar inte på någon människas frihet och vi kan avvisa Honom eller förneka Honom så mycket vi önskar. Men när vi öppnar dörren till vårt andliga sökande och gör det utan förbehåll så skall vi finna att Han alltid är redo att ta emot våra mest kraftlösa närmanden och de mest själviska och barnsliga böner och våra totalt ovärdiga egon. Denna experimentella ansats tycks, enligt mitt förmenande, vara hemligheten hur vi finner hjälp hos en högre makt. Först förlitar vi oss på en annan människa som verkar ha funnit svaret och sedan förlitar vi oss på den högre makt som står bakom denna människa. Äkta bön är inte att berätta för Gud vad vi vill ha. Det är att ställa oss till Hans förfogande så att Han kan berätta för oss vad Han vill ha. Bön är inte att försöka få Gud att ändra uppfattning. Det är att försöka ta reda på Hans vilja, att rätta in oss efter Hans syfte med världen och med oss själva. Det är därför det är så viktigt att börja dessa möten med en tyst stund … Innan våra egna högljudda och krävande röster tystnar kan vi inte höra Guds röst. När vi låter vår envishet rinna av oss kan Guds vilja fylla oss så mycket att vi kan se så långt framför oss som vi behöver. Det finns många människor som inte tycker om den svaghet som ordet ”kapitulation” innebär. Jag blev mycket tacksam när jag hörde dr Tiebout använda ordet (han talade tidigare i konventet). Människor tycker om att betrakta sig själva som starka personligheter som kan styra sitt eget öde. Detta är alltid rent önsketänkande. Alla som lever i denna världen är svaga på något sätt, och om han inte tror det så är stolthet hans svaghet, och det är den största svagheten av alla. Shoemakers vision för AA och kyrkan För mig är AA ett av de viktigaste tecknen på andligt uppvaknande i vår tid. Till sin natur är den experimentell och inte dogmatisk. Men ingen kan tvivla på att det är Gud som har gjort AA till vad det är i dag, vad som inspirerar det, vad som får det att fortsätta, vad som är den helt osynliga men omisskännliga ande som vi känt gång på gång sedan vi kom hit till St. Louis. Jag är tacksam för att kyrkan i så stor utsträckning har deltagit i AA:s verksamhet därför att jag tror att människorna i AA behöver kyrkan för sin personliga stabilitet och utveckling, men också därför att jag tror att kyrkan behöver AA som en ständig sporre till levande tro, förväntningar och kraft. De är menade att komplettera och stödja varandra. Jag tror att AA har hämtat sin inspiration och levande kraft indirekt från kyrkans insikter och tro. Kanske är det dags för kyrkan att vakna upp och vitaliseras på nytt av de insikter och tillämpningar som finns inom AA. Jag känner inte till något område för mänsklig strävan där inte de Tolv Stegen är användbara och nyttiga. Jag tror att AA kommer att ha ännu större påverkan på dagens värld än den redan haft och kommer i hög grad att medverka till det andliga uppvaknande som håller på att ske … Må Gud alltid välsigna och hålla sin hand över AA! Denna text är ett utdrag från Shoemakers tal som i sin helhet finns i Anonyma Alkoholister blir myndigt (sid 271-281) som kan beställas från AA:s Servicekontor, Box 4201, 102 65 Stockholm, eller via e-post: service@aa.se Shoemakers andra tal i St Louis återges i något förkortad form och hade ämnet: Vad kyrkan kan lära av AA
1) Att inse och erkänna sitt behov
Det första kyrkan behöver lära av AA är att ingen kommer någonvart förrän man inser och erkänner ett klart definierat behov. Dessa människor kommer inte till AA för att bli litet bättre eller därför att samhällets grädda gör det. De är inte heller ute efter en religion. Nej, dessa män och kvinnor kommer därför att de är desperata och söker befrielse, ty utan det som AA ger stirrar döden dem i vitögat. För dem finns det inte ett dussin olika vägar, inte två vägar, utan bara en enda väg – antingen hittar de den eller förgås. De har ett behov och de är villiga att tala om sitt behov med andra om de ser den minsta möjlighet att få hjälp. Finns det något lika påtagligt behov hos oss som inte råkar vara alkoholister? Ifall det finns, då är jag säker på att det ligger inom området att vi medvetet undanhåller sanningen om oss själva - både inför Gud och inför varandra - och låtsas att vi redan är goda kristna. Låt mig citera vad en AA-medlem skriver i en fantastisk bok: - Den som aldrig känt sig oaccepterad kan inte förstå den befrielse man känner när man blir accepterad. Jag hör om ”goda kristna” från ” församlingens fina familjer”. Men det fanns inga goda kristna i den första kyrkan – endast syndare. Petrus tillät inte sig själv eller sina åhörare att glömma sitt stora svek i samband med Jesu död. Jakob uppmanar församlingen: Bekänn era fel för varandra! Detta hände på den tid när det ännu inte fanns ”fina familjer” i kyrkan. Idag är kyrkan den sista plats där man kan vara uppriktig om sina fel. I baren går det bra, men inte i kyrkan. Jag vet för jag har testat båda. Låt citatet träffa oss och göra oss förtvivlade över vår kyrkliga fariseism till dess vi inser att den är lika avskyvärd som dryckenskap – och åtskilligt mycket farligare! 2) Upprättelse sker i en gemenskap Det andra kyrkan kan lära av AA är att människor upprättas i en livsförvandlande gemenskap. AA förväntar sig inte att en nykomling ska förbli som han är. De vet att han behöver hjälp och de finns till för att ge honom den hjälpen. I AA vet man att det inte räcker att sätta sig ner i en kyrkbänk i största ensamhet och putsa sina andliga naglar, damma av sin själ och be några minuter. De vet att den egna själsliga hälsan hänger på att de hjälper andra att uppnå själslig hälsa med Guds hjälp. Det är detta som händer så snart en nykomling intar sin plats i denna tillfrisknande gemenskap. Nykomlingen upplever förändringen idag och redan imorgon är han själv ute och arbetar med andra. Den gemenskap som räddat honom kommer att förtvina och dö om inte han och andra ser till att gemenskapen är i rörelse och växer genom att nå ut till andra. Jag hörde nyligen en AA-medlem säga att han kan utebli från sitt veteranmöte och sin kyrka utan att någon lägger märke till det. Men om han inte dyker upp på sitt AA-möte, då börjar hans telefon ringa nästa dag. En livsförvandlande gemenskap låter som en beskrivning på en kyrka. Det är så den ideala församlingen borde vara, men hur är det i verkligheten? Inte en på hundra är det! Lekmännen säger att det är pastorns jobb, pastorn säger att det är evangelistens ansvar och alla hittar en ursäkt för att de inte gör vad varje kristen borde syssla med, nämligen föra in andra i en befriande och livsförvandlande gemenskap. 3) Att våga säga som det är Det tredje kyrkan behöver lära av AA är att säga sanningen till varandra. AA känner till de gängse ursäkterna, de har använt dem själva och hört dem hundratals gånger, t ex det är andras fel, mitt temperament är annorlunda, jag har försökt men det fungerar inte för mig, egentligen är jag inte så dålig – jag tar bara ett litet återfall då och då. De har hört alla undanflykter och vet vilken förpackning av rationaliserande lögner det handlar om. Jag har bevittnat hur AA-medlemmar arbetar med varandra, ibland med en mors tålamod och ibland brutala som en proffsboxare, den ena gången med en utförlig förklaring och en annan gång med en tuff personlig utmaning – men alltid medvetna om det bakomliggande desperata behovet. Fungerar det så här i våra kyrkor? Har du någonsin konfronterats på ett drastiskt sätt av någon eller själv vågat visa tuff kärlek mot någon i kyrkan? Vi är så formella, så artiga och så beredda att genast acceptera oss själva och varandra. Det tog många år förrän jag träffade en man som vågade identifiera mina verkliga behov, skapa en situation då jag kunde vara ärlig inför honom och därmed utmanas till en kristen avgörelse. Man kan få vänlighet och goda råd i kyrkan, men folk behöver något mer. Människor behöver få möta sig själva som de verkligen är. AA-folket ser sig precis som de är. Många av oss i kyrkan ser på sig själva som vi önskar att vi vore – inte som vi faktiskt är inför Gud. Vi behöver rakare personliga utmaningar. Men vem är beredd och tränad att ge oss detta i kyrkan? Hur många av oss har gjort en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan (AA:s fjärde steg) och vågat visa djupet i våra behov för en medmänniska? Det här går rakt emot högmodet som är det stora hindret för många av oss och som de flesta i kyrkan aldrig identifierat – allra minst tagit itu med. 4) Hjärtats förvandling är nödvändig Kyrkan kan lära av AA att en förändring i personlighetens djup är nödvändig, en verklig omvändelse. Vi går till kyrkan söndag efter söndag, år ut och år in, och borde leva i en ständig transformationsprocess. Men gör vi det? AA-folket gör det förvisso. Till varje AA-möte kommer människor som är medvetna om sitt behov av förändring. Man tyr sig till dem som delar vid mötena och vill få mer insikter och hjälp. Man drivs framåt av sina behov och inspireras av andra som växer. De utgörs av en gemenskap med ett förr och ett nu, en klar skiljelinje mellan det nya och det gamla livet. Detta är inte skillnaden mellan syndfullhet och perfektionism, utan mellan att man accepterat sina fel och brister och en genuin nystart för ett annat sätt att leva. Jag antar att alkoholens synliga konsekvenser tvingar fram en ärlighet, men vi kristna som gång på gång kommer inför Gud, Kristus och korset - borde inte även vår stolthet brytas? Vi borde inse att denna ovilja att förändras är kyrkans problem och hindrar den från att fullfölja Guds syfte med församlingen. Förändringen måste börja någonstans. Vi vet att den borde börja med oss själva. Det viktigaste som kyrkan kan lära av AA är behovet av sammanhang där man delar självupplevda kristna erfarenheter. På tusentals platser kan alkoholister och andra få lyssna till hur tillfrisknande alkoholister berättar om sina erfarenheter och se hur ett nytt liv och en ny livssyn gestaltas. Här presenteras både behovet och lösningen inför våra egna ögon. AA betonar att deras PR består av attraktion, inte marknadsföring. Attraktionen uppstår när man ser och hör andra med samma problem berätta om den lösning de funnit. Det är då man inser att det är denna ärlighet och livsförändring man själv behöver. Detta kan inte ske i en traditionell liturgisk gudstjänst. Vi måste komplettera dessa gudstjänster med informella samlingar där andliga sökare får se och höra hur tron gestaltas, hur kristen tro blir en fungerande verklighet i våra liv. Vissa kyrkor gör redan detta, men inte tillnärmelsevis tillräckligt många. Jag känner en kyrka som har samlingar på söndag kväll då män och kvinnor enkelt berättar om sina andliga upplevelser. Den kyrkan attraherar många. Det är sådana exempel som behöver multipliceras tusentals gånger för att kyrkan i större skala ska vitaliseras. Redan 1938 kom Sam Shoemakers radikala bok Behöver kyrkan omvända sig? på svenska på Metodistkyrkans förlag som då hade namnet NBA (Nya Bokförlags Aktiebolaget). Om man har tur kan man fortfarande komma över boken i ett antikvariat eller hos äldre metodister. |
